Adam Ståhl, Utrikeskorrespondent
Sensommarens italienska mobilisering till stöd för det palestinska folket- och Sumudflotiljen- började med ett löfte. Under en manifestation i hamnstaden Genua den 31 augusti lovade en hamnarbetare från det radikala basfacket Unione Sindacale di Base (USB) att man, vid händelse av israelisk aggression mot den internationella solidaritetsaktionen, skulle blockera hela Europa. Videon spred sig som en löpeld på sociala medier och snart anslöt sig stora delar av den italienska vänstern, den fackliga rörelsen och det övriga civilsamhället till samma löfte. Blocchiamo tutto. Blockera allt.
För en för tillfället fältarbetande svensk student i Neapel blev detta starten på ett antal veckor av aldrig tidigare skådad organisering. Till den 22 september utropade USB en första generalstrejk, och när jag på morgonen begav mig mot centralstationen på Piazza Garibaldi möttes jag av ett hav av fanor. Den palestinska flaggan dominerade självfallet, men därutöver var det slående hur många människor som bar hammaren och skäran (i ett Italien som en gång i tiden kunde stoltsera med världens största kommunistiska parti utanför östblocket är symbolen uppenbart mindre ifrågasatt än i Sverige). Efter en stunds väntan stämde folkmassan upp i den gamla partisansången Bella Ciao. Om jag blev rörd? Oerhört.
Långsamt antog folksamlingen formen av ett demonstrationståg och svängde vänster mot centralstationen. Samtidigt förkunnade en fackbas från USB att ”idag är vi inte här för att promenera. Idag ska vi blockera allt”. På given signal började demonstrationståget att springa, och efter att ha pressat oss igenom polisens avspärrningar vid huvudingången flödade vi in på centralen. Yrvakna turister skyndade sig mot närmsta café samtidigt som hela byggnaden fylldes av strejkande arbetare, universitetsstudenter, skolungdomar och pensionärer. Massan tog snabbt över stora delar av spårområdet och bakom frontbanderollen tändes sedvanlig ceremoniell pyroteknik. Snart täcktes alla stationens digitala informationsskyltar av samma budskap: all tågtrafik har stoppats på grund av demonstranter. Efter en dryg halvtimmes blockad och ytterligare en stunds återsamling inne i ankomsthallen tog tåget än en gång till gatan: genom staden, mot hamnen! Under de 8 timmar som följde växte demonstrationen till över 30 000 personer, samtidigt som vi nåddes av nyheten att över miljonen strejkade runt om i landet.
Under kommande dagar blev ”22 september” ett begrepp som ekade i varje konversation jag tog del av. I Neapel hade ingen upplevt något liknande på decennier, inte sedan de stora manifestationerna mot Irakkriget i början av 2000-talet. Några veckor tidigare hade det enorma deltagandet varit otänkbart, men nu var det oundvikligt. Särskilt häpnadsväckande var det faktum att det hela inte stannat vid en demonstration, istället kombinerades strejkvapnet med massiva civilolydnadsaktioner. På ett öppet möte i studentkollektivet CAUs ockuperade universitetsaula diskuterades våld och icke-våld, demokratins betydelse, och hur det kommer sig att vi inte kunnat rädda Gaza, men att Gaza ser ut att rädda oss. Detta skulle bara vara början.
Veckan mellan den 29:e och 5:e planerades aktioner varje dag. Den vänsterradikala enhetslistan Potere al Popolo! slog upp ett semipermanent läger i form av ett partytält på Piazza del Gesù Nuovo varifrån de delade ut flygblad, höll panelsamtal och startade spontana manifestationer. Varannan dag marscherade vi genom staden i större demonstrationståg.
Kvällen den 2a oktober fick vi höra att ett fartyg från Haifa skulle lasta om i hamnen. Det beslutades, i enlighet med löftet från Genovas hamnarbetare, att försöka genomföra en massblockad. Till ett tungt medie- och polispådrag samlades tusentals personer längst hamnens stängsel och började vandra genom det tilltagande kvällsmörkret. Alla öppningar i stängslet var blockerade av beväpnad kravallpolis och vi fortsatte vandra, civilt klädda och med ett öppet uttalat mål. Till slut nådde vi via en brant motorvägspåfart den tilltänkta ingången. Men polisens bepansrade piketbussar hade hunnit före, och denna gång gjordes inget försök att pressa oss igenom. Tyvärr lyckades vi inte med mer än att blockera avfarten.
Trots detta blev promenaden hem allt annat än nedslående. Från varannan balkong längst den 3 km långa vandringen hördes hejarop from Neapels palestinavänner, samtidigt som hamnkvarterens tanter och farbröder gav slagordskören en rytmisk ryggrad med hjälp av grytlock och träslevar. När folkmassan närmade sig centrum kungjorde megafonisterna att alla var välkomna på efterhäng på universitetet Federico II, där studenterna ockuperat hela den humanistiska fakulteten. På fakultetens innergård livestreamades hur den israeliska krigsmakten bordade de första båtarna ur Sumudflotilljen.
Så aktiverades det genuesiska hamnarbetarlöftet. Den 3:e oktober utropades en oannonserad generalstrejk, denna gång med stöd av Italiens största fackförbund, det mäktiga CGIL med över 2 miljoner medlemmar. Premiärminister Giorgia Meloni avfärdade strejken som ett försök att få till stånd en weekend lungo- ”en långhelg är ingen revolt”, och i samma veva började det pratas allt mer om en massiv nationell manifestation i Rom lördagen den 4:e. Jag beslutade snabbt att jag måste dit, även om resvägen förblev oklar in i det sista efter att de över 15 bussarna med aktivister från Neapel snabbt blivit fullbokade.
Morgonen den 3:e möttes jag av en oöverskådlig Piazza Garibaldi. Denna dag var den kommunistiska dominansen på torget inte lika tydlig, och det var lätt att peka ut flaggor från såväl CGIL och Partito Democratico som Amnesty International. Det kvarvarande intrycket var dock folkmassans enorma omfång. När demonstrationståget spridit ut sig tog det lätt en halvtimme att traska från den radikala fronten till den mer reformistiskt lagda bakre klungan, och hela vägen vandrade napolitanarna i breda, täta led. Fronten styrde mot hamnen, med ett tydligt uppdrag. Igår hade vi misslyckats med att ta oss in, men idag var vi tio gånger fler, över femtiotusen! (Senare hörde jag att CGIL-blocket brutit av vid hamnentrén…).
Vi marscherade genom hamnen och vinkade åt personalen på den administrativa avdelningen att ansluta sig. Efter ett antal hundra meter mötte vi en militariserad polislinje i full kravallutrustning med tre piketbussar parkerade tvärs över gatan. Här var det stopp… trodde ni va? Efter en stunds tjat av typen ”hallå släpp fram oss…vad är problemet… varför stöttar ni folkmord… vi är fredliga… släpp fram oss… ni är väl också arbetare… strejka med oss… hela världen hatar polisen!.. nej säg inte så!.. varför ser ni så arga ut… kom igen släpp bara igenom oss” sträckte de främre raderna av unga aktivister och äldre damer upp händerna i luften för att visa sig ofarliga. Sedan började man pressa. Tyngden av tusentals magar mot 20 polissköldar spräckte polislinjen inom loppet av några sekunder, och plötsligt låg hamnen öppen framför oss.
Väl inne tog det bara några hundra meter innan demonstrationen delade sig än en gång. Den tilltänkta frontbanderollen från USB gick åt vänster, tillbaka ut mot motorvägen, medan en bångstyrig massa svängde höger mot lastkajerna. Jag svängde höger. Efter några hundra meter siktade vi en ny polislinje i fjärran, denna gång förstärkt. Vad skulle hända nu? Innan den stora gruppen hann fatta några genomtänkta beslut började någon rycka i en enorm metallgrind till höger om oss, och nu såg vi havet. När kranarna tornade upp över oss slogs jag av en känsla av kollektiv makt som är svår att beskriva. Slagord trummades fram mot lastcontainrarnas plåt och några kamrater hittade nycklarna till en gaffeltruck (de satt i dörren). Någon draperade trucken i en palestinsk flagga och euforin var total. Sedan vandrade vi hemåt och inväntade morgondagen.
Rapporterna från generalstrejkens Italien var svåra att ta in även på plats. I Neapel var vi femtiotusen, men i Bologna, Milano och Rom var de dubbelt så många. Siffrorna kändes omöjliga att förstå. Demonstrationer och blockader utropades i hundratals städer och byar, från Ligurien i norr till Sicilien i söder. Jag såg videor från torgsamlingar i Tunisien och Algeriet som hyllade det italienska folkets kamp för ett fritt Palestina och mot sin egen högerextrema regering. Och kvällen den 3:e oktober köpte jag en tågbiljett till Rom.
På tåget morgonen efter lyssnade jag på Elena Ferrantes Neapelkvartett i ljudboksformat. Det kändes lite klyschigt men trevligt. Mitt intryck är att intresset för böckerna i Neapel varit ganska svalt, inte minst så här ett decennium efter de kommit ut. Uppläsaren avbröts hursomhelst i sina redogörelser för det tidiga 70-talets politiska intriger mellan autonoma marxister, partianknutna eurokommunister och maffia-allierade fabriksägare när min stolsgranne frågade om det skulle gå att ta tunnelbanan i Rom idag. Jag svarade att det trodde jag, att det skulle vara en manifestation och inte en blockad men att det nog skulle vara mycket folk i stan. Vi pratade lite om demonstrationen innan samtalet gled över till var jag kom ifrån, hans resor i Sydamerika, och hur klimatet påverkar människors sociala förmåga. Sedan började ett barn spela munspel i tågkupén (jättedåligt- men barn får vara dåliga, kom jag överens om med en annan stolsgranne).
Framme i den eviga staden hade jag några timmar att slå ihjäl, och vandrade långsamt genom de turisttäta gatorna runt Forum Romanum och Colosseum innan jag svängde av mot uppsamlingsplatsen vid busstationen Piramide. Efter en pizzabit som var betydligt dyrare och sämre än den skulle ha varit i Neapel kom jag fram och möttes av den enorma banderollen ”7 oktober – en motståndets dag”. Onekligen ett tydligt ställningstagande. Jag gled runt på torget i väntan på kamraterna från Neapel och studerade plakat från alla Italiens vänsterorganisationer, från gamla partisangrupper och maoistiska minipartier till anarkistiska sociala center och palestinska kulturföreningar. Alla var där. Än en gång Amnesty och CGIL- men även enstaka sympatisörer till populistpartiet M5S.
En timme innan utsatt tid var torget fullt. Det började bli svårt att röra sig obehindrat och jag blev orolig för att kunna hitta mina vänner utan ordentlig mobiltäckning. Efter att ha hälsat på en kamrat från den napolitanska allmänningen Ex-OPG Je So’ Pazzo och lyssnat på ett tal från fackföreningen S.I. Cobas lyckades jag hur som helst pressa mig fram till min vän som kommit med en av bussarna. Tillsammans följde vi den enorma ormen av människor som redan ringlade sig en halv kilometer bort till Circus Maximus utan att torget börjat tömmas överhuvudtaget. Där sprang vi in i ännu en vän, och sen några till, och sökte oss framåt mot den- på demonstrationer obligatoriska- napolitanska brassektionen, som såklart stämde upp i Bella Ciao innan den gick över till italienska popdängor med för sammanhanget omskrivna texter.
Jag har aldrig sett så många människor. Först sa någon sexhundratusen, och det trodde jag på. Sedan skrev La Repubblica över en miljon. Det var det säkert. När vi nådde Colosseum kändes det hela som en världshistoriskt relevant händelse, en kraft som sattes i sin rätta kontext bland alla dessa tusenåriga referenspunkter för den västerländska civilisationen. När vi flera timmar senare nådde slutpunkten på Piazza San Giovanni hörde vi att folkmassan fortfarande sträckte sig hela vägen tillbaka till Piramide. Det var obegripligt.
Vad innebär det att stänga ner allt? Oundvikligen blev den 4:e oktober i Rom en karneval och ett fylleslag för vissa, för andra en möjlighet att elda upp en bil i stadens flottaste kvarter. Några hamnade i bråk med organiserade fascister, andra vandrade planlöst hemåt som i trans. Men för de allra flesta, tror jag, var detta ett uppvaknande – och en upprättelse. För ett Italien som ofta betraktas som Europas vackra, charmiga men hopplöst korrupta C-barn. Det här Italien sträckte på sig och visade vad verklig solidaritet kan innebära. I ett filmklipp på facebook åker en tonårskille i Gaza rullskridskor bland ruinerna, och i händerna håller han en palestinsk flagga- och en italiensk. Från ett löfte i Genuas hamnkvarter till Colosseum i Rom stängde Palestinarörelsen ner Italien. Kanske har Gaza räddat oss.
from Dackekuriren Vol 3/25: Dackes’s Inferno, originally published 2025-11-28
from Dackekuriren Vol 3/25: Dackes’s Inferno, originally published 2025-11-28