Lise Sørensen
Vad tar man sig till när Sveriges statsminister säger att “Israel har rätt till folk- försvar”, presidenten av Amerikas Förenta Stater beter sig som ett och oskyldiga civila dör i en sådan hastighet att man inte kan låta bli att känna sig våldsamt illamående? Ska vi ge upp? Sluta läsa? Lägga oss platta och sjunga Que Sera, Sera i falska toner? Inte när vi kan skratta istället.
Under det tumulta året 1968 dök en ny underground-tidskrift upp på den svenska marknaden – i början var målet såklart att den skulle säljas som vilken tidning som helst, på pressbyrån och så. PUSS hette den, och i redaktionen satt bland annat Lars Hillersberg, Karin Frostenson, Carl Johan de Geer, Lena Svedberg och Ulf Rahmberg. Trots att den bara utgavs i 24 nummer mellan 1968 och 1974, lämnade den ett stort avtryck, mestadels positivt, men för vissa – politiker, poliser och amerikasympatisörer – negativt.
Vänta nu lite… är det inte lite oortodoxt att i en tidning upplyfta en annan? I och för sig, men denna skribent solidariserar med PUSS arbete och målsättning, och tänker därför nu inviga er i detta, så att du och jag, kära läsare, i slutet av texten känner oss mindre handlingssvaga – förhoppningsvis. På många sätt liknar PUSS ju också Dackekuriren – om man får säga så, det vill säga. Trots att den under vissa perioder har legat på is är Dacke för övrigt 5 år äldre än den stockholmianska undergroundtidningen.
Det finns i själva verket många likheter mellan det politiska klimat ur vilket PUSS utgavs och hur det ser ut idag. Med det menar jag bland mycket annat, en svensk regering som slickar USAs röv och ett USA som i sin tur är villigt delaktiga i folkmord – under 60-talet i Vietnam och idag i Gaza. Vidrigheter som sopas under mattan, bagatelliseras och normaliseras i medierapporteringen. Och för femtio år sedan liksom idag blandas bilder på döda och svältande barn med ögonblick ur populärkulturen. Vilket skildras skarpt både i Svedbergs bildsvit Konsumentkvinnan, där groteska fru K sitter på toan framför en TV vilken skiftar mellan att visa hyperkapitalistiska reklambilder och tårframkallande krigsmotiv, samt följande dikt av Sven Wernström ur PUSS nummer femton:
Det moraliska fördärvet
har nu gått så långt även här – bland oss – i Sverige
att även om Sven Lindahl i TV skulle meddela
nyheten
att en amerikansk soldat
under tortyren kört upp en glödgad bajonett
i fittan på en vietnamesisk flicka
så skulle svenska folket
bli mer förtörnat på Sven Lindahl
för att han sagt fitta
än på den amerikanska soldaten
som körde upp en glödgad bajonett
i en vietnamesisk flickas kropp
Och liksom det öde Wernström förutspår för Lindahl när denne uppmärksammar våldet i Vietnam, kritiserades PUSS också ivrigt för deras karikatyrer och samhälleliga kritik. För sina israel-kritiska och pro-palestinska teckningar kallades ansvarig redaktör Lars Hillersberg för antisemit, något som även är grundat i högst osmakliga och absolut antisemitiska val i karaktäriseringen av judar i sina teckningar.
Undergroundtidskriften fick också svidande kritik i pressen för ett kollage i PUSS nr 3 där Hillersberg har avbildat folkpartiledare Sven Wedén mitt i akten av att klippa av sin penis med en tång – även om det egentligen är en PUSS-försäljare som poserar i bilden, iförd en mask. Nästan två år senare, i PUSS nr 15, och efter att galleriägare Sture Johannesson åtalats för att ha ställt ut bilden i Malmö, adresseras den s.k. Wedén”lemmen” med en ny bild på Wedén där mannen blöder och fallossymbolen har klippts av. Pennan och penseln för att besegra fienden!
PUSS är alltså inte blott roliga bilder och kritiska texter, även om många karikatyrer är dråpliga och texter tankeväckande. Det är aktivism i pappersformat, skratt och humor förblir ett kul sätt att bekämpa högerextremismen och bigotteri i samhället. Genom att förlöjliga samhällsdynga, såsom folkpartister och hela det inferno som idag är det amerikanska senkapitalistiska helvetessamhället, kan man både hålla aktörer ansvariga genom att avslöja och uppmärksamma, och ta tillbaka eller få en känsla av agens. Satiren går dessutom efter strupar i alla delar av samhället, även vänstern, en ständigt kritisk hållning som jag tror är nyttig. Det PUSS gör är alltså roligt och fräckt, men i högsta grad och kanske framförallt politiskt.
Tidningen har också ett performativt tilltal, och materialiserar på sätt och vis aktivismen och släpper den lös i den riktiga världen. Läsare uppmuntras bland annat till att kasta ägg på ambassadörer, klippa ut en sida om ECC-medlemskap och “torka dig i arslet med den och skicka den till någon av nedanstående personer”, och till sist klottra ner hela Stockholm tills staden blir en stor konstutställning. De ägnar också ett helt uppslag i det tionde numret åt att hänga ut lokalpoliser och civilpatruller i Stockholm, vilket jag skulle säga uppmuntrar läsaren till en rad väldigt specifika åtgärder…
Bara det att handla ett nummer PUSS var i sig en sån dära ruggig revolutionär vänsterradikal gärning. Det finns en anledning till att tidningen slutade säljas på Pressbyrån, menar jag såklart.
Men tillbaka till Dacke! för det är ju trots allt den tidning du har betalat för att sitta med just nu. Mitt i detta helvetesmörka Inferno-nummer med skildringar av folkmord, läskiga vänsterkillar och en skallis som inte borde ha tillgång till twitter, vill jag ge er en plan of action: förlöjligande förminskande och förnedrande. Detta är en anmodan till Smålands nation, Dackekuriren, och alla läsare där ute: Låt oss ta efter PUSS i hyllningen och anammandet av det fula, äckliga och abjekta! Låt oss göra, och måla, och skriva istället för att bli totalt handlingsförlamade när världen känns nästintill outhärdligt helvetisk!
och LÄSARE!!!! Gå ut och kasta ägg, upprör, var grotesk, så kommer här en tidig julklapp från illustratören.