Med bokstäver tryckta i blod.

Ella Wright

Jag funderade länge på hur jag skulle skriva denna text. Vilket perspektiv, vilket språk, vilken publik. Dels för att ge ämnet rättvisa – sitt befogade allvar, sin tyngd. Men också för att jag fastnade i någon slags naiv övertro – att jag skulle lyckas vända någon. Jag ertappade ofta mig själv med att leta efter formuleringar som kanske skulle kunna nå denna någon… Någon som inte fördömer folkmord? Hur når man dem? Och hur pass grundläggande etiska satser bör man i så fall upprepa? Alla människor är lika mycket värda? Att polariseringen idag når våra mest grundläggande värdegrundsprinciper avväpnar mig. Så denna text fick bli något enklare – en ung kvinnas försök att navigera i en kall värld vars historia återupprepas, men numera livesänt.

Jag tänker på livets lotteri och det där digitala hjulet från Rädda Barnen som vi fick snurra i skolan. Jag kommer ihåg känslan när jag tryckte stopp, när jag insåg att jag hade kunnat vara vilket barn som helst, var som helst. Jag snurrade hjulet om och om igen, jag undrade när det skulle bli Sverige. Det blev aldrig Sverige. Jag kan inte sluta tänka: ”Tänk om det hade varit min lillasyster”. Min lillasyster som skulle stå i kö för att hämta mat, bara för att bli beskjuten när hon kom fram. Om det hade varit min släkt och familj som bodde i husen som nu ligger i ruiner. Mitt hjärta går sönder och en sorg blandad med ilska fyller hela mig då tankarna vilar på palestiniernas obeskrivliga lidande. Jag skäms över att min dag bara fortgår – trots vetskapen, trots att allt borde stanna upp. 

Känslan av att folkmordet kramar ur världen på sina sista droppar av polarisering överrumplar mig. Ju mer nyheter och sociala medier jag konsumerar, desto mer förtvivlad blir jag. Att hålla sig uppdaterad innebär att bevittna barnlik och hem som jämnats med marken, för att sedan tvingas lyssna till hur Tidö för den mest avhumaniserande retoriken – jag vill spy. Jag känner mig våldsamt förvirrad. Är det jag som är galen? Hur kan en inte se? Hur kan de inte se det vi ser?

Ingen kan ha missat hur vi-och-dom känslor florerar i alla rum just nu, hur det nästan vibrerar i luften. Opinionsmätningen är ett enda stort vi-och-dom-plakat med stora gula och blå bokstäver. Jag sörjer det faktum att främlingsfientligheten verkar vara, historiskt sett, ett till synes oundvikligt fenomen för människan. Men att hela den uppkopplade västerländska världen kollektivt än en gång är kapabel till medskyldighet i folkmord, kan komma att bli ett av de största sveken i människans historia. Därav kan jag inte nog understryka hur mycket jag skäms över vår regerings agerande. Att Sverige hamnar på fel sida av historien kan bekräftas med alltför många handlingar för att nämna allihop i denna text. Men något som utmärker sig lite extra är att Sverige tillsammans med USA är de enda två länderna som dragit in stödet till UNRWA. USA med en president som förväntar sig ett fredspris samtidigt som han tillhandahållit flera miljarder i militärt stöd till Israel sedan våldet eskalerade den 7 oktober. Fy. Fan. Vad jag skäms över det västerländska narrativet. Inställningen Sverige och västvärlden har gentemot folkmordet i Gaza, i ljuset av hur man ser på kriget i Ukraina, avslöjar dessutom kontraster som svart på vitt fastställer vilket enormt fotfäste rasismen och islamofobin har här.

Fler och fler börjar genomskåda den genomruttna postkoloniala västvärlden och dess ohållbara, ännu ruttnare grundpelare – patriarkat, rasism och kapitalism. Jag vill påstå att vi är tillräckligt många idag som tillsammans står enade om att det västerländska narrativet har skrivits om. Med bokstäver tryckta i blod.

from Dackekuriren Vol 3/25: Dackes’s Inferno, originally published 2025-11-28