My Sundström //
Förra sommaren var jag hemma hos mamma, ett litet radhus som inte har renoverats sen 60-talet, originalluckor och dekorationer. Stig Lindberg-tapeter och tunga trämöbler som gammelmorfar från Växjö har gjort. Kylen var magert fylld, rårörda lingon, Kalles Kaviar. Gun-Britt Sundström i bokhyllan och framför TV:n en Anne Nilsson-skål halvt fylld med lakrits som har stelnat för mamma äter sällan godis, kan ha det liggande till det går ut, en attribut min lillebror ärvt. På ett teakskåp mittemot står hennes födelsecertifikat. Sydkorea. Född i juni, mitten av 60-talet. Mer än så vet jag inte för resten är på koreanska. Hennes namn står längst ner men ingen har någonsin kallat henne det på snart femtio år. Nu är hennes namn med på topplistan för de tio mest populära svenska flicknamnen. Hon kommer inte ihåg namnet på certifikatet.
”Song Sua, tror jag. Är det tecknet för S? Kanske inte,” svarar hon när jag frågar. Hennes storebror säger att det inte stämmer men han minns inte heller vad det skulle kunna vara.
Mormor adopterade min mamma och min morbror på 70-talet. Jag tror hon var singel runt den tiden, mellan hennes första och andra man. Adoption var relativt nytt och filosofin var att fullständigt integrera barnen i det svenska samhället, modersmålet främjades inte och den gamla kulturen lämnades helt bakom. Jag måste ändå tillägga att jag tyckte mormor gjorde ett bra jobb utifrån sin situation. Hon har ett flertal anteckningsböcker hemma där hon har försökt skriva ner vad min mamma och morbror sa och försökt pussla ihop vad det betyder. Ett ord var hon helt säker på eftersom mamma alltid sa det när mormor puttade henne på gungan nere vid lekplatsen. ”Pall” står det och översättningen: ”högre”. Jag tror hon menar ”빨리” (ppalli) och med hjälp av en snabb sökning så betyder det snabbare. Nära nog.
Bland alla dessa anteckningsböcker har hon också några receptsamlingar över koreanska rätter på svenska. Instruktionerna är noga, det finns till och med bilder och information om rätten och dess innebörd för koreansk kultur, men råvarorna är utbytta: sellerikål (eller kinakål som det kallas i Sverige) där de gick att få tag på, vitkål där det inte gick. Likadant har bambuskott blivit utbytt till färsk rotselleri i vissa av recepten. I ett recept på japchae som listar risnudlar som en av ingredienserna har författaren Yung-Woo Han förtydligat detta inom parentes med “risspaghetti”, något jag tyckte var väldigt roligt. Rätterna är koreanska i namn men svenska i innehåll. Receptsamlingen är en manual för ett kulturellt arv som samtidigt skulle bevaras men också göras kompatibelt med den nya omvärlden.
Mat som identitetsmarkör är knappast kontroversiellt, det är ett system av sociala markörer. Måltider producerar mening genom vardagliga praktiker: ingredienser, tekniker och smaker berättar om vilka människor är och vilken deras grupp är. Ett kök överför mer än bara recept, det är normer om smak och tillhörighet. När en rätt upprepas mellan generationer upprepas också en slags social ordning. Vissa rätter behandlas som symboler för ursprung trots att de utanför kultur och normer är beroende av diverse materiella villkor som klimat och handel.
Medan jag bläddrade igenom dessa receptsamlingar kunde jag inte rå för att tänka att de producerar tillhörighet genom substitution. Maträtterna ska representera ett ursprung men den lagas med andra ingredienser, i ett annat klimat, i en annan kultur. Resultatet är inte en överföring av kultur utan en översättning. När rotselleri ersätter bambuskott reduceras den kulinariska traditionen till teknik där det är en fråga om vilka moment som måste bevaras för att rätten fortfarande ska kännas igen trots de förändrade ingredienserna. Den identitet som rätten erbjuder blir en praktisk kompetens, en förmåga att reproducera en symbolisk form under andra materiella villkor.
Receptsamlingarna är inte ett dokument över det kulturella arvet utan en indirekt instruktion för anpassning. Du lär dig inte reproducera ett kök, du lär dig modifiera ett kök utan att det ska förlora dess namn. Assimilationen sker genom vardagsbeslut: vilka grönsaker kan ersättas, vilken smak måste finnas kvar för att rätten fortfarande ska uppfattas som densamma? Matens roll i detta sammanhang är mer materiellt än språket de aldrig fick. Språket kan bevaras i sin struktur, ett ord är samma ord oavsett geografi. Ett recept däremot är beroende av jord och distribution. När råvarorna byts ut förändras rätten. Mormors receptsamlingar berättar lika mycket om svensk livsmedelsproduktion som den gör om koreansk husmanskost.
Mat definierar gränser. När ett kök beskrivs som nationellt upprättas en berättelse om ursprung. Autenticitet är inte en historisk kategori utan en territoriell markering. Mat reduceras ofta till sina ingredienser när autenticitet ska avgöras. Men ett kök består till lika stor del av tekniker och traditioner som av specifika råvaror. Sättet att skära, kombinera, balansen mellan olika smaker är strukturer som kan överleva även när ingredienserna byts ut. Sellerikålen är en avvikelse och en kontinuitet. De rätter min mamma lagar avfärdas med störst sannolikhet som felaktiga i ett sydkoreanskt sammanhang men de följer ändå en kulinarisk logik baserad på den ursprungliga rätten.
Förändringen är inte ett undantag eller snedsteg från tradition utan en del av dess normala utveckling. I den meningen är inte recepten misslyckade kopior utan en vittnesbörd över hur kulinarisk kultur anpassar sig och utvecklas. Köket fortsätter att reproducera sin form trots att dess materiel förändras.