Hedvig Sävenryd
“Vad ska du bli när du blir stor?” är, sedan länge konstaterat, en fråga som påvisar vår identifiering av värde och vårt varande i egenskaper som gäller yrke och lönsamhet. När vi väl har konstaterat att 1) jaget är större än yrket och 2) att vårt varande inte är förminskat till att arbeta, har vi däremot en stor fråga kvar. Vad innebär ett liv där vår dröm om självförverkligande inte är beroende av vår yrkesverksamma titel? Och är denna utopi tillgänglig i rådande kapitalistiska samhälle, där i mångt och mycket lönsamhet faktiskt dikterar vår möjlighet till all annan form av självförverkligande. Jag kan nämligen inte bli konstnär, utan nepotism och stort arv, om jag inte också kan livnära mig på det. Eller, jag kan kanske arbeta säsongsbetonat och självförverkliga mig själv när jag har tid över. När äldrevården inte behöver semestervikarier.
Jag har länge tänkt att mitt arbete inte kan vara ett verktyg för självförverkligande. Detta har inneburit att mitt mål har varit att ha ett arbete som möjliggör ett okej leverne, på mindre än heltid. Men, vad är egentligen tillräckligt med pengar, och vad är egentligen tillräckligt med fritid? Möjligen är denna lösning praktisk, men den är varken radikal eller rogivande. Som filosofisk utgångspunkt tror jag snarare att vi får se till en av våra stora tänkare; Valerie Solanas. Jag vill att ni tar med er följande från SCUM-manifestet:
“There is no human reason for money or for anyone to work.”
och
“What will liberate women, therefore, from male control is the total elimination of the money-work system, not the attainment of economic equality with men within it.”